I min bokhylla står en liten kont. Den är två gånger tre centimeter, och tillverkad av näver. Traditionellt har den i naturlig storlek använts bland annat för bär och svampplockning. Min kont, som på sin höjd rymmer några få blåbär, har jag fått av min granne, som gör miniatyrer. Hon säljer sina alster på Miniatyrmässan, som äger rum två gånger per år.
Brittis, eller Britt-Mari Åblad som hon heter har haft intresset i många år. I sitt kök har hon riggat ett arbetsbord med verktyg och material. Hon har öga för överblivet material, som går att använda till något och arbetar fram de mest välgjorda små föremål: stolar soffor, mattor, krattor, skottkärror, vedkorgar, kontar med förebilder i bruksföremål i naturlig storlek.
Brittis har, bland annat, varit byggnadsingenjör. Ett av de dockskåp som hon har inrett fick inte bara möbler utan också rörledningar i mässing, element, och el till lamporna. När hon hade hantverkare i lägenheten, stod de fascinerat och tittade på alla tekniska detaljer i skåpet.
Miniatyrer gör man oftast i skala 1:12. Det vill säga, det som är en meter långt i verkligheten blir en tolftedel så långt, 8.33 cm. Det är den skalan Brittis jobbar i.Även skala 1:48, 2.1 cm, börjar bli vanligt och måtten används internationellt. Så smått!!
Vad är det som gör att man vill hålla på med det här pillet? För att det är så roligt, säger Brittis. Ja, vad hade jag väntat mig för svar? Tittar man bakåt i tiden så hittar man en lång tradition av tillverkning, fast kanske av andra orsaker.
Redan på järnåldern fanns det miniatyrer i Skandinavien, och ännu tidigare på kontinenten, främst i form av vapen eller redskap. Tors hammare var ett vanligt föremål. Man tror att det kan ha varit äktenskapsgåvor, för att markera status, eller amuletter för att dra till sig magiska krafter eller gudarnas hjälp. Fynd har ofta gjorts på boplatser eller i kvinnogravar. Troligen gjorde man miniatyrerna i många olika material, men de som har klarat tidens tand är gjorda av metaller. https://www.historiskamuseet.lu.se/erika-rosengren/publication/677216e4-97c4-4174-a409-f37c25f65d22
Längre fram, på 1500-talet under renässansen, byggde furstar kuriosakabinett, som skulle ”fånga hela världen” i ett rum, berättar kulturantropologen Bo Lönnqvist, som har skrivit en bok som heter Dockskåpens hemligheter. Här fanns det både möbler och konstföremål i miniatyr. På 1600-talet när vetenskap blev viktigt, tillverkades liknande rum för skolan, för att man i detalj kunna studera och observera föremålen. Det här var i första hand männens värld. Kvinnornas domän blev dockskåpen, som Bo Lönnqvist tolkar som ett uttryck för kvinnans kunskap och makt över hushållet. Först långt senare blev dockskåpen barnens lekplats, men som vi ser är miniatyrer även en värld för samlare och andra nördar. https://svenska.yle.fi/a/7-1157629
Världens minsta miniatyrer är gjorda av Willard Wiganmbe. Hans skulpturer behöver mikroskop både för tillverkning, och för att man ska kunna se dem. Tänk dig ett tunt synålshuvud, där skulpturen är placerad i nålsögat eller på toppen av en tändsticka. Hans första världsrekord 2013 i "Minsta skulpturen, gjord av mänsklig hand" var en motorcykel i guld, placerad inuti ett borrat nackstrå. Han har sedan slagit sina egna världsrekord genom att skulptera ännu mindre föremål. Flera moment i tillverkningen är så känsliga, att Willard har lärt sig att utnyttja tiden mellan sina egna hjärtslag, för att lyckas utföra dem.
Som autist och dyslektiker har han haft flera motgångar i livet, men lyckats vända det till något positivt, påhejad av sin mamma, som utmanat honom att ständigt göra bättre och mindre föremål. Hans budskap till oss andra är att bara för att något inte syns, betyder det inte att det inte finns. Små ting betyder något och kan göra stort intryck. https://www.willardwiganmbe.com/
Det är fascinerande, men jag är väldigt nöjd med att jag kan se konten jag har i bokhyllan.
Senaste mässan hittade jag också en talgoxe, stor som ett pumpafrö. Det är det minsta föremål jag äger, Den passade perfekt med fågelholken som jag fått av Brittis. Fågeln är gjord av en kvinna som heter Helle, och som du hittar på: https://hellesminiatures.com/
I början på året, 2024, hörde Nordiska museet av sig till Miniatyrsällskapet. De ville ha bidrag till sin nya utställning "Nordbor". Brittis gav dem ett antal små vävda mattor, och de valde ut några som nu ligger på plats. Brittis har all anledning att vara stolt över sina alster. Dessa mattor kommer finnas på museet i minst trettio år. Se om ni kan hitta dem i utställningen - ledtråd: dockskåp, 50-60-talet.
