När jag bott ett tag vid Odenplan, på 80-talet, fick vi en ny granne i bottenvåningen. En gammal affärslokal gjordes om till lägenhet, och in flyttade Gunilla ”Alfons mamma” Bergström. Det dröjde några veckor innan vi träffade på varandra.
Jag var musiklärare, och frilansade också mycket med musik: duo, enmansgig och lite större grupper; till dans, barnföreställningar, på karnevaler, och jag gjorde studiedagar för pedagoger och bibliotekarier. Följden blev att jag spelade mycket hemma också, och piano och kongas är som bekant inga ljudsvaga instrument. Gunilla blev nyfiken, och tog kontakt.
Ganska så snart frågade hon om jag ville vara med och göra dockteater av en av hennes första böcker, Tjuven. Så var det igång. Med i arbetet var Gisela och Björn Gustafson (Alfons pappa). Under ett par år var Gunillas ateljé på Sveavägen som ett andra hem när vi repade och diskuterade. Jag fick en duvning i att jobba med talad text. Sedan spelade Gisela och jag många föreställningar i Stockholm och andra platser. Jag kombinerade detta med mina andra jobb.
Vi spelade Alfons Åberg som bordsteater med dockor, och jag hann göra musik till några av Gunillas texter. En del blev publicerade, till exempel
Gisela och jag gjorde också ytterligare en barnföreställning, Va nu då, utan Gunilla.
Efter några år hände annat i livet. Både jag och Gunilla flyttade, hon visserligen inte längre än till andra sidan gatan och sedan runt hörnet till Karlbergsvägen, jag lite längre utanför tullarna. Kontakten blev mer sporadisk, medan Gisela och jag fortsatte att spela barnteater ihop i flera år.
I slutet på 90-talet, återupptog jag och Gunilla en mer regelbunden kontakt, med långa telefonsamtal, eller så sågs vi på något café. Vi kunde pratade i timmar om tankar runt kreativt arbete och innehållets bearbetning och slutfas. Däremot gick vi sällan in och kommenterade varandras verk.På något sätt hade vi liknande ingångar till hur vi ville kombinera två medier. Hur kände man att de hade växt ihop till en helhet?
Hon jobbade professionellt med bild och text, en världskändis, och jag gjorde text och musik nu helt på hobbybasis – jag hade börjat fasa ut mitt yrkesliv med musik, och börjat försörja mig på andra sätt. Ändå kunde vi mötas i vår kreativa bubbla.
Jag saknar kontakten med Gunilla enormt, sedan hon dog - min vän och mitt kreativa bollplank.
